På väg hem blev jag lite känslosam över att inse att Karlshamn inte längre är mitt hem och min trygghet längre. Det är en främmande stad som jag kan utan och innan. Typ. Vanan att plugga på skolan, köra runt med bilen på natten och festa på Sliver ligger kvar. Allt känns som en lång dröm. I stort sett alla har stuckit. Känns som man är lämnad kvar och att alla vänskaper man funnit är falska. Men så är det inte. Måste bara inse det. Att en gammal grej sen man var liten kan påverka en fortfarande. Sitter stenhårt fast. Det är som en gammal skruv som rostat sig fast och försöker man skruva ut den går allting sönder. Så känner jag med mycket just nu. Varför ska allting sitta så djupt? Hur lång tid ska det behöva ta för alla gamla sår att läka och för alla ingrodda tankebanor att släppa? Känns som att jag kommit långt i mitt bearbetande men har jag ens kommit halvvägs?!
Inte lätt att vara känslig alla gånger. Det jag skulle skriva i från början var att jag blev tvungen att stanna och ta lite friskluft på vägen hem idag för att jag var så fruktansvärt trött. Då passade jag självklart på att smita iväg och shoppa en snabbis. Bilden ovan visar vad som slank ner i shoppingbagen. Helt sjukt att ha gått från att aldrig bära guld till att älska att bära guld. "Guld".
